Flickan & kråkan.

Jag satt här om dagen och läste min tidning,
En dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar jag drömt, som en efter en har tagit slut.
Då såg jag en bild av en flicka,
Med skadskjuten kråka i famn, dom springer iväg genom skogen,
Så fort som hon någonsin kan.
Och hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taninga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent.
 
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust och hennes kind är så flämtande röd,
Och kråkan är klumpig och kraxande svart och om en stund är den alldeles död,
Men flickan hon springer för livet, med skadskjuten kråka i famn,
Hon springer iväg genom skogen.
Så fort som hon någonsin kan,
Och hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben,
Och hon hoppas och tror, och hon bönar och ber, att det aldrig ska var försent ..

Jag kommer ihåg att jag alltid sjöng den låten när min morfar var som sjukast och precis efter han var död,

Men det var längesen! :D
Nu ska jag hålla min brorsa sällskap  vid middagen :D